Nu minns jag..

Jag har varit frånvarande.
Tror det har att göra med det här inlägget, de här kommentarerna...

 
(Printscreenat hos Sophie).

Jag gillar inte min reaktion på de kommentarerna.
Jag gillar inte att jag tog åt mig.

Jag är ingen copycat. Jag vet det. Och det är ju för min egen skull jag skriver. För min skull och för Neijas (när hon blir äldre och intresserad av våra tankar och känslor när hon var liten). Jag skriver inte för eran skull, och borde därför inte bry mig om era dumma kommentarer.

Jag vill heller inta ha skuldkänslor för att jag inte bloggat ett tag, vill inte känna allt allting kretsar kring hur många (eller hur få) läsare jag har. Vill inte behöva känna att jag måste blogga, bara för att ni ska stanna kvar.
Jag vill skriva när jag har något att skriva om - för att jag vill!

Nu har jag rannsakat mig själv och mitt bloggande, och kommit fram till att jag vill fortsätta, av samma anledning som fick mig att börja. Jag vill att Neija ska ha möjligheten att kunna läsa ärliga, osminkade ord och upplevelser om hennes första tid i livet. Och då vill jag inte att hon ska behöva läsa om min ilska emot er. Eller behöva läsa något tråkigt inlägg som enbart är skrivet för att kunna behålla mina läsare.

Ni får tycka vad ni vill, och jag hoppas ni kan acceptera min ärlighet. Vill ni inte fortsätta läsa pga att jag inte skriver för eran skull eller för att jag inte uppdaterar så ofta som ni vill, så är det ok. Det är helt upp till er. Jag kommer skriva när lusten faller sig på och de som vill läsa är varmt välkomna, så länge jag slipper känna tvång. 

Och ni får gärna kommentera, snällt eller elakt.
Men era elaka kommentarer kommer aldrig mer få mig att tappa suget på att skriva.

För nu minns jag varför jag gör det. 

Jag lever..

..har bara lite mycket just nu.
Ett uppdrag i svenska som ska in på torsdag (och jag har knappt börjat), födelsedagsfika för familjen imorgon att styra upp (och städa inför!), en sprillans ny mobil att lära mig, samt en väldigt glad, sprallig och utvecklingsgalen dotter.

Hon är förövrigt frisk igen - äter upp alla måltider och vill gärna ha lite extra när hon får - och det får hon så mycket hon vill! Så mycket mat hon bara vill ha får hon.
Hon krälar mer och mer och står mer på knä och gungar än ålar numer.
Hon har rest sig upp från mage, via min mage upp på fötterna (helt själv!) en gång..
Och nästan satt sig upp från att ligga på mage, via knäna..

Herregud.. jag hinner inte med.

Jag återkommer så fort som möjligt.

TACK!

Har haft en fantastisk födelsedag!
Många gratulationer, fina presenter och choklad med vispgrädde till frukost!

Vaknade hos syster, något sliten efter gårdagens möhippa och långa natt. Lite huvudvärk och väldigt trött.
Tog mig hem till Uppsala strax efter 15 och blev hämtad på stationen av Fredrik och Neija.
Oj, vad jag saknat dom.. Fick ett jätteleende av Neija när jag öppnade dörren till baksätet.

På stationen i Stockholm unnade jag mig själv en födelsedagspresent (eller egentligen fem). Hela Twilight serien i pocket-format samt Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Längtar tills jag får tid att läsa allihop!

Nu väntar sängen efter en trevlig kväll med tacosmiddag tillsammans med Fredrik och hans syster+sambo.

TACK för alla gratulationer!