Stress och oro

Imorgon är det en månad sedan missfallet och jag har hittills inte fått någon mens.
Antingen innebär detta att kroppen blivit försenad med en månad och att jag därför kommer få mens någon gång vilken dag som helst, eller så har det blivit nåt annat knas.

Har fått hemska kramper till och från, då och då. Som om hela ryggen, magen och härligheten ska gå sönder vilken sekund som helst. Något som jag aldrig upplevt tidigare och ärligt talat känns det rätt läskigt. Som om någonting "sitter i vägen" och stoppar upp.

Jag har fortfarande inte bokat in det där kontrollbesöket som jag skulle göra. Det har varit lite för mycket den senaste tiden, med renovering av nya lägenheten, nerpackning och rensning i gamla samt jobb på det.
Tiden räcker liksom inte till riktigt.

Energin räcker inte till heller och det känns som att jag snart kommer gå av på mitten av all stress och trötthet.

Att jag dessutom har ett smärre problem gällande framtiden gör ju inte direkt saken bättre. Om en månad eller så, lagom till sommaren, så ser det i nuläget ut som att jag blir av med jobbet. Skulle därför behöva hitta ett nytt jobb ganska snart. Helst idag så att jag med säkerhet kan veta var min inkomst kommer komma ifrån framöver.

Så man kan väl säga att det antagligen finns både en och sju anledningar till varför min mens kan vara sen?

Stress, stress och lite mer stress brukar ju inte direkt locka fram den i vanliga fall.

Suck.

Det är mycket just nu.

Andra tankar

Jag har slutat blöda. Tog ungefär en vecka, precis som sist. Och idag känner jag av ägglossningssmärtor. Vi lär ju dock invänta ännu en mens innan vi försöker igen.

Ska dessutom se till att få kontrollen och ett möte med en dietist för att se om det är min vikt som är boven i dramat. Få lite tips och råd om vad jag kan göra för att gå upp i vikt.

Dagen ska spenderas med att förbereda inför helgens skidresa. Är egentligen inte så taggad längre men jag vet att Neija ser fram emot det och för hennes skull så ska vi åka.
Jag ska tvätta kläder, packa väskorna och plocka fram brädorna från förrådet.

Ikväll ska vi äta middag med våra gravida vänner. Och självklart kolla på Greys anatomy.

Imorgon får vi nycklarna till nya lägenheten. Längtar efter att få komma in och se den igen när den är tom. Ska åka dit och rita lite på väggarna och mäta ut lite. Renoveringen startar på allvar i nästa vecka. Ska bli skönt att få annat att tänka på.

En dag i taget

Ännu en dag har gått.
Jag blöder än och har tillochfrån under dagen känt av små kramper i magen, men jag hoppas och tror att jag snart slipper detta.

Jag är tacksam för att jag har Neija. Utan henne skulle det nog vara mycket svårare att få dagarna att gå utan att tänka på förlusten.

Känner mig töntig till och från. Jag hade ju bara gått en vecka och vetat om det lilla livet i magen. Jag hade lika gärna kunnat gått ovetandes och bara trott att mensen var sen. Men det är väl nackdelen med att faktiskt försöka få barn. Att man gör test så fort mensen inte dyker upp. Att man liksom vet direkt. Att man börjar planera framåt på en gång.

Samtidigt som jag mår dåligt och är ledsen över att det inte gick vägen så tänker man på dem som har det ännu värre. Som förlorar sina bebisar mycket senare i graviditeten. När de kanske tillochmed känt sparkar, sett sitt barn på ultraljud eller kanske tillochmed fött barnet och sedan förlorar det.

Och då kommer känslan av att "jag får inte vara ledsen för det är värre för dem".
Men det här är min smärta - vår smärta. Den kan inte jämföras med någon annan. Vi känner som vi känner och man måste få känna.

Man måste få bearbeta, fundera, gråta, tänka. Man måste få göra allt det - för att kunna gå vidare. För att våga göra ett nytt försök.

Det är mina värsta tankar. Att jag inte vet om jag skulle klara av ett till nedslag. Vågar vi försöka igen och riskera att det går åt skogen ännu en gång? Vågar vi hoppas? Vågar vi längta?

Vi tar en dag i taget.

Och vi tackar för alla tankar, allt stöd och alla peppande ord och kommentarer. ❤